Sjukhusbesök
Första inlägget om livet utanför soffhörnet. Kunde vara skrypare innehåll, men livet är inte alltid en dans på rosor. Min förstfödda, Hugo, har vårdcentraler/sjukhus som sitt andra lekrum för tillfället. Är det inte epilepsi, så är det förkylning och då får han alltid tungt att andas, och förr eller senare åker vi till hvc/akuten. Fredagen började med snuva, lördag hosta, och natten till söndag fick han tungt att andas så söndagmorgon for vi till akuten. Började lite väl dramatiskt med att vi trodde att han saturerade 80, men som tur var så var det mätaren det var fel på! Men vi blev inlagda ändå. Det är en månad sedan vi blev utskrivna sist så det var väl på tiden att vi åkte in igen och fräshade upp minnet på vårdpersonalen, för inte vill man glömma tre åringen som sett för mycket Lotta på Bråkmakargatan och säger att alla är dumma(iofs förstår jag hans relation till vården för en del av "hatet" är nog helt deras fel, men det är en annan historia), eller mamman som inte tror att vårdpersonalen klarar av att ta blodprov på sonen, och alla gånger kräver en barnnarkosläkare?
Här är vi åtminstone. Denna gång i betydligt piggare skick än sist. Hugo har lekt precis all vaken tid och pratat i ett. Hoppas på hemfärd imorgon. Skönt ja, att vara här omhändertagen, de sköter sjukdomen och jag Hugo, men nog längtar vi hem som attan för det.
Nu sover han åtminstone, med alla sex välförtjänta ödlor i sin hand. Bredvid ligger jag och försöker få tiden att gå på netflix(utan sticksömin!! Katastrof!).